Jan 16 2007

Patsy Nakell: SOS Island!

www.attac.fi
8/2005

I ett land som så aggressivt marknadsför sig själv som ett orört naturparadis kan inte ett dammprojekt av det slag som nu byggs i nordöstra Island vara mera malplacerad. Den enorma dammen Kárahnjúkar, som blir färdig år 2007, är tänkt som ett ekonomiskt lockbete enkom för multinationella industrijätten Alcoa. Det amerikanska aluminiumbolaget har redan stängt två av sina smältverk i USA och flyttar över sin verksamhet till Island där elräkningen, tack vare vattenkraftverket och ett 40-årigt kontrakt, är konkurrenskraftigare än på annat håll.

Scenariot låter visserligen bekant: ett multinationellt företag som maximerar sin vinst på miljöns och lokalbefolkningens bekostnad – med den väsentliga skillnaden att det är ett av världens rikaste och minst förorenade länder och inte ett fattigt uland.

Birgitta Jónsdottir sitter på ett kafé i centrala Reykjavik och ser bekymrad ut. Som många islänningar är också Birgitta mångsysslare: hon är Islands första webbdesigner, bokbindare, poet och författare, och sedan några år tillbaka också aktiv miljökämpe. Beskyllningarna haglar tätt.

– Den okunnighet, girighet och närsynthet vi har att göra med är extrem. Inget annat europeiskt land skulle bete sig så här. Island är en bananrepublik, säger hon bestämt.

Organisationen som Birgitta representerar har sitt högkvarter under kaféet där vi sitter. Fast egentligen är det inte fråga om någon officiell organisation, utan en rörelse eller en lös grupp av miljöaktivister som huvudsakligen samlat sig kring www.savingiceland.org, en webbsida med nyheter och information om dammprojektet Kárahnjúkar.

Nytt för i år är det internationella protestlägret som pågått hela sommaren och som fått miljövänner från Sverige, England och Frankrike att ta sig till Island i hopp om att stoppa dammbygget. Några uppgifter om deltagarantalet finns inte, men Birgitta tror att de kan uppgå till 50 personer.

Enligt uppgifter som publicerats på webbsidan har aktivisterna lyckats ta sig in på smältverkets byggplats i Reydarfjördur på den nordöstra kusten, klättrat upp på lyftkranarna och kedjat fast sig vid schaktmaskinerna i en traditionell direkt aktion. Aktivisterna arresterades av polisen men släpptes senare. Nu har man bestämt sig för att koncentrera protestverksamheten till Reykjavik i stället, och lägret har övergetts.

– Vi kommer att fortsätta så länge som det behövs, vi ger inte upp, säger Birgitta optimistiskt.

Naturen hotad

När kraftverket vid Kárahnjúkar väl sätter igång med sin verksamhet om ett par års tid blir det Europas största stenfyllnadsdamm. Nio dammar, tre vattenreservoarer, sju kanaler och sexton tunnlar kommer att tämja smältvattnen från Vatnajökullglaciären som ligger nära intill. Elproduktionen på Island kommer på en gång att öka med 70 procent.

Enligt miljöorganisationen International Rivers Network är miljökonsekvenserna allvarliga. Två stora och ett flertal mindre floder kommer att omdirigeras, medan ett sextiotal vattenfall antingen kommer att förstöras eller helt försvinna. Omdirigeringen av vattendrag, erosionen, grundvattenseffekterna och översvämningen av jorden kommer enligt IRN att påverka mer än tre procent av Islands landmassa, inklusive känsliga områden som utgör bl.a. sälars, renars, olika fiskarters och den sällsynta spetsbergsgåsens livsmiljöer. Bygget ligger dessutom på det vulkaniskt mest aktiva område i världen.

Vad gäller smältverket som elen skall levereras till, marknadsförs det som ett praktexempel på miljövänlig industriell produktion. Island har dock förhandlat sig till ökade utsläppsrättigheter inom ramen för Kyotoprotokollet och miljöorganisationer befarar därför ansenliga mängder växthusgasemissioner från Alcoas aluminiumsmältverk.

Birgitta medger att ingenting av detta låter riktigt klokt. Premiärminister David Oddssons högercenterregering är däremot fastbesluten att forcera igenom projektet, trots ett så gott som enhälligt fördömande t.o.m. från de egna myndigheterna. Det statliga planeringskontoret underkände nämligen projektet p.g.a. effekterna på den känsliga höglandsmiljön. Men kontorets rapport omjusterades och drevs igenom i landstinget.

– Det isländska folket borde ha fått rösta om det här, men det fick vi inte, säger Birgitta. Hon är inte ensam om att förundra sig över hur dåligt demokratin verkar ha fungerat i det här fallet.

– Varenda dag under ett helt år stod en person från vår grupp utanför landstinget och protesterade. Men ledamöterna bara seglade förbi oss, fortsätter hon. Att stora namn som Björk eller Jónssi från popgruppen Sigur Ros fördömde dammbygget offentligt gjorde heller ingen nytta. Den politiska eliten envisas med att Islands beroende av en fluktuerande fiskeindustri kommer, tack vare dammen och smältverket, att minska. Turismen är också den för konjunkturkänslig, menar man. Smältverket däremot kommer att skapa flera hundra arbetsplatser och motverka utflyttningen från öns östliga delar. Men om det går att åtgärda urbaniseringen genom att låta bygga dyra smutsfabriker finns det ingen enighet om. I värsta fall kan t.ex. smältverket tvingas importera billig arbetskraft från Östeuropa för att hållas igång.

– Islänningarna är självupptagna och egocentriska. De bryr sig inte. Och i Norden har man ingen som helst aning om vad som händer i grannlandet, är Birgittas bittra diagnos. – Islands natur är vår viktigaste resurs. Det är därför som turister överhuvudtaget bemödar sig att komma ända hit. Det kan låta paradoxalt att en miljöaktivist försvarar turistindustrin, men det är precis vad Birgitta Jónsdottir gör.

– Hellre en miljon turister än en enda damm.

 http://www.attac.fi/arkisto/kolumnit/nak…

Oct 14 2005

Svenska

NÖDROP MOT DAMMBYGGE PA ISLAND

– hot mot ett av Europas viktigaste naturomrï’den.

Den islï’ndska regeringen hï’ller tillsammans med vapentillverkaren Alcoa pï’ att förstöra Europas största kvarvarande vildmark för en aluminumfabrik.

Planen ï’r att “utveckla” Islands vackra natur till ett helvete av tung industri till tjï’nst för aluminiumföretagens girighet.

Det har redan börjat. Dammprojektet i Kárahnjúkar pï’ islï’ndska höglandet ï’r pï’ god vï’g. Men det kan fortfarande stoppas.

UPPROP FÖR INTERNATIONELLT PROTESTMÖTE Pï’ ISLAND 6 JULI 2007

Bakgrund – Det islï’ndska höglandet ï’r det till ytan största omrï’det av ï’kta vildmark i Vï’steuropa. Nu har omrï’dets potential för vattenkraft upptï’ckts av multinationella företag som vill etablera storskalig tung industri i detta hittils ofördï’rvade inland. Dessa multinationella vandaler som villigt fï’r hjï’lp av den islï’ndska regeringen, ï’r pï’ god vï’g att orsaka en miljökatastrof av oöverskï’dlig omfattning.

En serie gigantiska dammar hï’ller redan pï’ att byggas i Káranjúkar pï’ Islands östra högland. Dessa dammar konstrueras enbart för att generera energi för ett enda stort aluminiumsmï’ltverk för ALCOA som ska byggas av det krigsprofiterande amerikanska byggföretaget Bechtel i den vackra Reydarfjördur och berï’knas tas i bruk 2007. Inte en enda kilowatt kommer att gï’ till Islands inhemska elnï’t. Den naturliga omgivningen för mï’nga sï’llsynta och hotade vï’xter och djur kommer att sï’ttas under vatten, förstöras och för alltid gï’ förlorad.

Andra aluminiumföretag stï’r girigt pï’ kö för att fï’ tillgï’ng till billig energi som utlovas av framtida dammprojekt som planeras runtom pï’ det islï’ndska höglandet.

Otroligt nog finns ï’ven bland de omrï’den som öronmï’rkts för förstörelse, sï’dana som Kringsilsárrani och Thjorsárver pï’ södra höglandet, som skyddas av av islï’ndsk och internationell lagstiftning. Alla ï’r av enastï’ende naturskönhet och har unika botaniska, geologiska och biologiska egenskaper av vï’rldsomfattande vetenskaplig betydelse.

Hittils har den islï’ndska regeringen inte tvekat att anvï’nda sï’dana taktiker som personhot och förföljelser mot individer mot individer som gï’r emot dess energipolitik och islï’ndska naturvï’nner och miljöaktivister ï’r inne i en svï’r kamp som de inte förvï’ntar sig kommer att vinnas över en natt.

Den islï’ndska högsta domstolen förklarade i juni 2005 ALCOA’s tillstï’nd för fabriksplanerna för ogiltigt eftersom företaget inte hade uppvisat en ordentlig miljökonsekvensbeskrivning men ï’ndï’ fortsï’tter byggandet av fabriken sï’som ingenting hade hï’nt. Hur mer rutten kan aluminiumrepubliken Island bli?

ALCOA hï’ller nu hastigt pï’ att svï’nga ihop en
miljökonsekvensbeskrivning full av meningslösa klichéer sï’som, “de modernaste metoderna för föroreningskontroll kommer att anvï’ndas”. Vi har börjat bli mycket vana vid den typen av dubbla budskap frï’n ALCOA och deras intriganta tjï’nare det islï’ndska statliga energibolaget, Landsvirkjun, en motsvarighet till Vattenfall. Fler och fler mï’nniskor hï’ller dock pï’ att genomskï’da dessa lögner.

Begreppet “Kárahnjukarproblemet” har blivit vanligt pï’ Island. Mï’nniskor runt hela Island förlorar nu sina arbeten pï’ grund av den ohï’lsosamma expansionen av Islands lilla ekonomi som orsakas av det stora Káranjúkarprojektet. Mï’nga islï’ndska exportföretag har antingen gï’tt i konkurs eller tvingast flytta utomlands pï’ grund av att den islï’ndska valutan blivit för stark. Inflationen stiger och regeringen stï’r under stark press frï’n finanssektorn pï’ grund av sin inriktning pï’ tung industik. Detta ï’r exakt vad ekonomer kritiska mot projektet förutsï’g skulle hï’nda men de blev antingen ignorerade eller förtalade av regeringen.

Det finns en ökande medvetenhet bland den islï’ndska befolkningen om problemet med Kárahnjukardammarna. De ofantliga problemen med att bygga dem och den enorma skalan av den pï’följande miljöförstöringen blir mer uppenbar för varje dag.

Vidare byggs dammen i ett seismiskt instabilt omrï’de och skulle dï’rför innebï’ra ett allvarligt hot mot lokalbefolkningen och miljön. Regeringen och Landsvirkjun försökte undertrycka bevis för detta under lï’ng tid men erkï’nde slutligen sanningen tidigt under 2005.

Vidare menar geologer att det ï’r högst troligt att den ofantliga vikten av vattenmassorna i reservoaren kommer att skapa ytterligare sprickor i den instabila jordskorpan och att dammen som en följd aldrig kommer att kunna hï’lla tillrï’ckligt mycket vatten för att fungera, utan bara hota sï’kerheten för lokalbefolkningen.

En opinionsundersökning frï’n mars 2005 visade att omkring hï’lften av den islï’ndska befolkningen tror att Kárahjukarprojektet ï’r ett stort misstag.

Ett av de huvudsakliga argumenten för dammen ï’r att vattenkraft ï’r miljövï’nligt. Dock kommer reservoarerna att drï’nka omfattande vegetation som i sin tur kommer att ruttna och bidra till vï’xthusgaserna. Fï’rska studier visar att vattenkraftsdamar producerar betydelsefulla mï’ngder av koldioxid och metan, och att vissa alstrar mer vï’xthusgaser ï’n kraftverk som drivs med fossila brï’nslen. Dessutom kommer reservoarerna att slamma igen av sediment frï’n glaciï’rï’lvarna och de fluktuerande vattennivï’erna i reservoarerna kommer att osaka sandstormar och jorderosion som kommer att ha en ödelï’ggande effekt pï’ vï’xligheten i omrï’det.

Vidare kommer uteblivandet av det normala slammet i den marina miljön att orsaka ett alvarligt hot mot de vï’rdefulla fiskeomrï’dena pï’ Island. En fï’rsk studie visar att fritt flödande glaciï’rï’lvar ï’r livsviktiga för att minska vï’xthusgaser i atmosfï’ren. Att hindra slamavlagringarna att nï’ havet neutraliserar glaciï’rï’lvarnas oerhört gynnsamma roll. Dammarna kommer ocksï’ att förstöra hï’ckningsplatserna för tusentals sï’llsynta fï’glar en stor del av renpopulationen och en av islands största sï’lbestï’nd.

Dï’rför och av flera andra skï’l ber de islï’ndska natur- och miljövï’nnerna om hjï’lp för att rï’dda Island frï’n en omfattande natur- och miljökatastrof.

———————————————————————————————————–
Patsy Nakell: SOS Island!
www.attac.fi
8/2005

    “…Islï’nningarna ï’r sjï’lvupptagna och egocentriska. De bryr sig inte. Och i Norden har man ingen som helst aning om vad som hï’nder i grannlandet…”

———————————————————————————————————–

Frï’n Göteborgs-Posten:

Torgny Nordin om Islands regerings planer pï’ bygga kraftverksdammar och aluminiumsmï’ltverk i kï’nslig natur

    Snart ï’r det för sent att njuta av Islands unika canyonlandskap. För ett ï’r sedan skrev Torgny Nordin om den islï’ndska regeringens planer att bygga kraftverksdammar och aluminiumsmï’ltverk i den kï’nsliga naturen pï’ höglandet. Nï’r han nu ï’tervï’nder hörs dï’net frï’n bulldozrar och schaktmaskiner, regeringen tiger och miljörörelsen hï’nas.

Kontring
Island mï’ste fï’ utnyttja sina naturtillgï’ngar

    Islï’nningarna bryr sig visst om sin natur. Det skriver energiföretaget Landsvirkjuns miljöchef i en replik till Torgny Nordin.

Nationalistiskt utbrott frï’n makteliten

    Torgny Nordin menar att frï’gan om exploateringen av det islï’ndska höglandet ï’r lï’ngt mer komplicerad ï’n Ragnheidur Ólafsdóttir framstï’ller den.

HJALP OSS RADDA EUROPA’S SISTA STORA ORÖRDA VILDMARK FRAN TUNG INDUSTRY / 2007 PROTEST LAGER / 6 JULI / ISLAND – Saving Iceland SVENSKA sticker i pdf

Oct 14 2005

Nationalistiskt utbrott från makteliten

Göteborg Posten
2004-03-23

Ragnheidur Ólafsdóttirs text är en förolämpning. Mot mig och alla ekonomer, forskare, författare, journalister, miljöorganisationer och andra som granskat Landsvirkjuns pågående rådbråkning av den isländska naturen.
Landsvirkjuns propagandaavdelning förmår dåligt skyla sitt maktspråk. Och jag frågar mig varför ett statligt företag lägger ned så mycket kraft på att underminera saklig kritik.
Ólafsdóttir menar att jag visar “djupt förakt för det isländska folket”. Ingenting kunde vara felaktigare. Men det är typiskt för den isländska makteliten att när den kritiseras utifrån så avfärdas det reflexmässigt med trotsiga nationalistiska utbrott.

Kritiken mot exploateringen av det isländska höglandet inleddes för drygt trettio år sedan av Halldór Laxness med Hernadurinn gegn landinu – “Kriget mot landet”. I dag förs tankarna vidare av bland andra personer som Steinunn Sigurdardottír, Gudbergur Bergson, Vigdis Finnbogadóttir och Gudmundur Pall Ólafsson. Drivs de månne också av “djupt förakt för det isländska folket”?
Ólafsdóttir pratar om demokrati och öppenhet och Islands påstått förträffliga miljölagstiftning. I verkligheten pågår just nu flera rättsprocesser mot Landsvirkjun. De anklagas bland annat för att ha friserat forskarrapporter, och Kárahnjúkarprojektet är överklagat till EU då det bryter mot flera miljökonventioner et cetera.
Ólafsdóttir påstår att landets miljökonsekvensbeskrivningar “försäkrar öppen debatt”. Så här skriver den ansvariga myndigheten om Landsvirkjuns miljökonsekvensanalys: “Det har inte kunnat visas att nyttan av det föreslagna kraftverket i Kárahnjúkar är av den arten att det kompenserar för den substantiella och irreversibelt negativa påverkan som projektet får på naturen och utnyttjandet av landet” (Skipulagsstofnun, augusti 2001). Detta borde ha inneburit slutet för Kárahnjúkarprojektet, men miljöminister Sif Fridleifsdóttir körde över myndigheten och godkände exploateringen. Nu arbetar Fridleifsdóttir vidare för att helt undergräva möjligheten att kritisera storskaliga exploateringsföretag. Så ser alltså det isländska naturskyddet ut i praktiken.
Ekonomin är ett av Kárahnjúkarprojektets svagaste kort. Ekonomen Thorsteinn Siglaugsson har nyligen visat att det ur såväl företags- som nationalekonomisk synvinkel är olönsamt. Kraftverkets ekonomi kräver statliga lånegarantier för att banker och andra låneinstitut skall finansiera äventyret. Och säkerligen är det på grund av detta som Landsvirkjun försöker tysta all kritik; man vill helt enkelt dölja att man lett Island in i ett ekologiskt och ekonomisk högriskprojekt som pantsatt pensionskassor och skattebetalarnas medel för långliga tider.

Ólafsdóttir påstår vidare att arbeten inom aluminiumindustrin är “mycket eftersökta”. Vad hon då utlämnar är att det gäller Alcan i Hafnafjördur där mer än hälften av Islands invånare bor. Reydarfjördur i öst är en helt annat sak. Om de odrägliga arbetsförhållandena i Kárahnjúkar vittnar fackföreningarna på platsen. Förra veckans tragiska olycka när en ung byggnadsarbetare omkom understryker detta.
När Ólafsdóttir skriver om vattenkraft och jämför med Sverige är hon vilseledande. Grundproblemet med Kárahnjúkarverket är att det bygger på en starkt sedimentförande glaciärälv som begränsar verkets livslängd till en bråkdel av motsvarande här. Det är inte förnyelsebar energi och har ingenting med hållbarhet att skaffa.
Vidare berättar Ólafsdóttir stolt om planerna på “Vatnajökull – en jättelik nationalpark”. Det är emellertid en till intet förpliktigande gest påkommen för att rädda politikernas skamfilade rykte. För vem och vad hotar glaciärisen? En hedervärd åtgärd hade varit att säkra hela det glaciala ekosystemet, alltså den unika subarktiska tundran runt Vatnajökull, men i det området ruvar, som jag berättade i min förra artikel, Landsvirkjun på helt andra planer.

Ödeläggelsen av Kárahnjúkar har skett mot allt förnuft. Samtidigt väcker händelsen en annan och på sätt och vis djupare moralisk fråga. Den handlar om vårt gemensamma ansvar för framtidens Island – och med vilken rätt somliga i dag fråntar kommande generationer möjligheten att uppleva landets särart och enastående tillgångar.
Avslutningsvis kan jag informera Ragnheidur Ólafsdóttir om att det går alldeles utmärkt att se Kárahnjúkabergen från Kverkfjöll. Man måste dock gå ur bilen och vandra en bra bit upp på glaciären.

Torgny Nordin

Oct 14 2005

Kontring Island måste få utnyttja sina naturtillgångar

Göteborg Posten
2004-03-22

I Torgny Nordins artikel “Obeveklig förödelse” (GP 25/1) hävdas följande: den isländska regeringen kan liknas vid den talibanska i Afghanistan, kritiska och självständiga journalister är ytterst sällsynta på Island, majoriteten islänningar bryr sig inte om vad som sker så länge de kan fortsätta att konsumera och det finns inte något fungerande miljöskydd. Enligt min uppfattning visar artikeln ett djupt förakt för det isländska folket.
Som Nordin påpekar byggs på nordöstra Island ett vattenkraftverk, det så kallade Kárahnjúkarprojektet. Vad som i artikeln kallas för ett “megaprojekt” är ett 690 MW vattenkraftverk. Kraftverket skall förse en planerad aluminiumfabrik, ägd av aluminiumföretaget Alcoa, med elektricitet.
För jämförelsens skull är vattenkraftverket i svenska Harsprånget i Lule älv på 940 MW. Enligt min kännedom har Nordin inte varit i kontakt med någon som ansvarar för projektet, varken med vattenkraft- eller aluminiumsmältverket.
Efter att ha jämfört den isländska regeringen med talibanernas förstörelselusta beskriver Nordin hur han pulsar i snön uppför Kverkfjöll som sannerligen är en av Islands vackraste platser. Han beskriver den magnifika utsikten och hur “stillheten har bytts mot dånet från bulldozrar, schaktmaskiner och tunga lastbilar”. Problemet är att han befinner sig på 55 kilometers avstånd från Kárahnjúkarprojektet.
Island ingår i ESS-avtalet med EU, därför är isländsk miljölagstiftning baserad på EU:s förordningar. Projektområdet vid Kárahnjúkar har studerats under de senaste två decennierna och de slutliga utredningarna för en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) gjordes 2001. MKB-processen försäkrar öppen debatt, lättillgänglig information och ett demokratiskt beslutstagande. Island är det enda landet i Europa som garanterar alla invånare rätten att delta i alla MKB-utredningar.
Projektets arbetsplatser är strängt reglerade och kontrollerade av de isländska myndigheterna. De krav som ställs, skiljer sig inte nämnvärt från de krav som ställs på svenska byggarbetsplatser. Visserligen tar det tid att bygga bostäder för flera hundra arbetare i det obebodda höglandet, men arbetsförhållandena vid Kárahnjúkar är bättre än någonsin i ett projekt i det isländska inlandet, tack vare en sträng arbetsmiljölagstiftning, kontroll och modern utrustning.
Självklart har projektets ekonomiska förutsättningar granskats flera gånger och med resultatet att lönsamheten är inom ramen för vad som anses normalt för projekt av denna storlek. Eftersom lönerna inom aluminiumindustrin ligger 30 procent högre än genomsnittslönen på Island är arbetena mycket eftersökta. Påståendet att inga islänningar vill arbeta i “sådana smutsindustrier” och att projektet kommer att bli “ett socialt experiment med hundratals underbetalda arbetare från Syd- och Östeuropa” saknar grund.
På Island finns enligt Nordin “inget fungerande miljöskydd”. Under det isländska miljöministeriet finns nio olika verk. Fem av dessa arbetar med miljö- och naturforskning och ett som motsvarar svenska Naturvårdsverket ansvarar för naturvård. I dag täcker fridlysta naturområden cirka 10 procent av Islands yta. Som jämförelse är 10,25 procent av Sverige fridlyst av naturhänsyn.
Ett förslag till naturvårdsplan för hela landet har nyligen tagits fram och kommer att läggas fram i parlamentet. Om planen förverkligas kommer den sammanlagda ytan av fridlysta naturområden på Island år 2008 att täcka 21 procent av landet. Bland annat kommer hela Vatnajökull – Europas största glaciär – att bli till en jättelik nationalpark.

Island har inte många naturresurser. De största är fisket och naturliga energiresurser, vattenkraft och geotermisk kraft. Fisket på Island har alltid svarat för majoriteten av landets export och är sedan en tid fullt utnyttjat. Det är den isländska regeringens målsättning att utvidga ekonomin och minska beroendet av fisket. Utvecklingen av de naturliga energiresurserna är en viktig faktor i detta arbete. Hitintills har endast cirka 17 procent nyttjats, men med Kárahnjúkarprojektet kommer andelen att stiga till 26 procent. Jämförelsevis har över 60 procent av vattenkraftspotentialen utnyttjats i Sverige.
Island har nu uppnått förhållandet att 70 procent av energikonsumtionen i landet tillgodoses med inhemsk, förnybar energi. De återstående 30 procenten utgörs av importerade fossila bränslen till motorfordon och fiskeflottan. Elproduktionen är till 100 procent vattenkraft och geotermisk kraft, i Sverige står vattenkraften för 55 procent av elproduktionen och kärnkraften för 39 procent. På Island kan outnyttjad vattenenergi och geotermisk energi i framtiden användas för att producera energi för transportsyften. Det vill säga så snart ny teknologi kan göra andra energiformer, såsom vätgas, till ett gångbart alternativ som bränsle. Island är en föregångare i forskningen på detta område.
Byggandet av kraftverk ger självklart upphov till lokal miljöpåverkan, speciellt där land och vegetation sätts under vatten. Emellertid kan man säga att Islands centrala högland och landets glaciärfloder är idealiska för sådan utveckling med minimala negativa effekter. Höglandet är obebott och knappt bevuxet och glaciärflodens biosfär har ytterst liten biologisk aktivitet.
Island är ett modernt samhälle som nu håller på att utveckla sina naturtillgångar – liksom svenskarna har utvecklat sina, det vill säga skogen, malmen och vattenkraften – för att bygga upp ett hållbart samhälle. Det är viktigt att försäkra en öppen och informativ dialog. Lika viktigt är att de som förmedlar information försöker återspegla förhållandena från olika synvinklar och undviker spekulationer och överdrifter. Se vidare www.karahnjukar.is.

Ragnheidur Ólafsdóttir
Landsvirkjuns miljöchef

Oct 14 2005

Torgny Nordin om Islands regerings planer på bygga kraftverksdammar och aluminiumsmältverk i känslig natur

Göteborg Posten
2004-01-25

För knappt tre år sedan inledde talibanerna i Afghanistan utplånandet av de femtonhundraåriga jättebuddhorna i Bamiyan. I ett nyhetsmeddelande till Reuters förklarade en talibansk tjänsteman: “Det tog oss tjugo dagar att förstöra statyerna. Det var jobbigt att göra slut på dem. Vi blev tvungna att använda sprängmedel.”
I sin framfart med den isländska naturen är det många som pekat på likheter mellan talibanerna och den nuvarande regeringen i Reykjavík. Den isländska regimen går emellertid mer långsiktigt tillväga. Och tjugo dagar kommer inte att räcka till för att realisera de grandiosa planerna.

Jag pulsar i snön uppför Kverkfjöll som är en av Islands sällsammaste och vackraste platser. Svavelosande het rök stiger ur ett stort hål i glaciären – is blandas med eld – och utsikten över vulkanlandskapet i norr är sublim. Men utsikten är inte längre vad den var: stillheten har bytts mot dånet från bulldozrar, schaktmaskiner och tunga lastbilar.
Endast ett fåtal personer blev det förunnat att uppleva den praktfulla vilda canyonnaturen runt Kárahnjúkabergen. Nu sprängs allt sönder för att realisera ett megaprojekt av aldrig tidigare skådade dimensioner.
Och mer är att vänta. För eftersom Kárahnjúkar var det mest kontroversiella av alla exploateringsprojekt på Island – underkänt till och med av regeringens egen myndighet som alltför destruktivt – har nu alla dörrar öppnats på vid gavel.
Trots en rasande världsopinion och en i stort sett enig forskarvärld fortsätter David Oddssons högercenterregering och energibolaget, Landsvirkjun, sina härjningar på det isländska höglandet. Svept i trotsiga nationalistiska argument körs de egna myndigheterna över, miljörörelsen hånas, demokratin undermineras och utländsk kritik ignoreras.
Det skandalomsusade italienska Impregilio är ansvarigt för kraftverksbygget i Kárahnjúkar. Precis som kritikerna hela tiden misstänkt, är det inte i första hand isländska arbetare utan portugiser och östeuropéer och folk från andra fattiga länder som arbetar på bygget. Förhållandena är odrägliga med bristfällig utrustning och till och med slavlöner har rapporterats. Vad som exakt sker är emellertid svårt att veta; kritiska och självständiga journalister är nämligen ytterst sällsynta på Island. Och medan bekymrade kvinnor runt om på ön stickar strumpor och vantar till de arma arbetarna tiger den isländska regeringen.

Tigandet har blivit kännemärke för den isländska nomenklaturen. Men det finns något som är värre: Island håller fullständigt på att förlora sin moraliska kompass. Arbetsförhållandena vid Kárahnjúkaverket visar tydligt hur lite man bryr sig om människor, i synnerhet ickeislänningar, och ödeläggelsen av landets natur har placerat Island längst ned i naturvårdens internationella gärdsgårdsserie.
Det grundläggande problemet är att majoriteten av islänningarna inte bryr sig om vad som sker. Så länge de kan fortsätta konsumera och ekonomin växer i trygg takt är det ingen som klagar, i varje fall inte högt. Väsentligen beror detta på att de isländska hushållen är skuldsatta långt upp över öronen. Utgifter för boende, konsumtionsskulder och inte minst höga lån på alla bensinslukande monsterbilar för terrängkörning gör att man minst av allt önskar ovälkomna störningar. Så kan miljöförstörande aluminiumsmältverk vitalisera ekonomin, om än på mycket kort sikt, ger man sitt tysta bifall.
I dag finns i praktiken inget fungerande naturskydd på Island och landets miljöminister, Sif Fridleifsdóttír, har givit begreppet “miljöminister” en helt ny innebörd. Hennes senaste projekt – efter att ha trumfat igenom Kárahnjúkar och förhandlat fram ökade utsläppsrättigheter i Kyotoprotokollet – är att göra det ännu smidigare för storföretagen att ostört få fortsätta sitt verk. Visserligen följde hon ändå inte de tidigare lagarna, men nu görs de om för säkerhets skull.

Den politiska ledningen på Island hävdar att vattenkraft och aluminiumsmältverk handlar om förnyelsebara resurser för miljövänliga syften som ger välbehövliga arbetstillfällen. Vid närmare analys visar det sig dock vara precis tvärt om.
Vad man håller på med är att totalförstöra naturen för att – under mycket begränsad tid – få fram elektricitet till aluminiumframställning. Produktionen är synnerligen miljöfarlig; först skall bauxiten brytas i gruvor under svåra sociala och ekologiska förhållanden – det finns gott om förfärande exempel från bland andra Brasilien och Surinam. Sedan skall bauxiten skeppas hela vägen till Island. Och vid själva den elektrolytiska processen bildas stora mängder med farliga växthusgaser, de flesta tusenfaldigt potentare än koldioxid.
Det är det amerikanska företaget Alcoa, med en minst sagt tveksam verksamhetshistoria bakom sig, som skall köpa elektriciteten och driva världens största, men ännu inte byggda, smältverk i östisländska Reydarfjördur.
Alcoa har lockats till Island med hjälp av ett hemligt, men starkt realiserat elpris – varför skulle annars Alcoa, som redan har överkapacitet, under förra året stänga tre aluminiumsmältverk hemma i USA?
Och vad skall vi för övrigt med allt aluminium till? Om bara en bråkdel av de flera hundra miljoner burkar som Alcoa spottar ut på den amerikanska marknaden varje år återvanns, skulle ytterligare smältverk kunna stängas.
I retoriken heter det att jättefabriken kommer att skapa arbetstillfällen och hindra östlandets utflyttning. Det avfärdas av många som en ren trosföreställning. Urbaniseringen är här, liksom i övriga världen, ett strukturellt dilemma och det spelar därför ingen roll hur många fabriker som byggs, det skulle ändå inte påverka utvecklingen. Få islänningar vill arbeta i sådan smutsindustri och smältverket i Reydarfjördur kommer därför, i likhet med Kárahnjúkaverket, att bli ett slags socialt experiment med hundratals underbetalda arbetare från Syd- och Östeuropa.

Flera ledande nationalekonomer på Island har varnat för att hela vattenkrafts- och aluminiumkarusellen leder till gigantiska förluster som måste täckas med skattebetalarnas pengar. Slutsatsen kan alltså mycket väl bli att den isländska regeringen, med skattebetalarnas pengar, subventionerar ett amerikanskt jätteföretag och samtidigt ödelägger höglandet och östkustens kanske vackraste fjord.
Att premiärminister David Oddsson skulle oroa sig för skattebetalarna är kanske inte troligt. För precis innan alltinget stängde inför julhelgen lyckades han tubba ledamöterna att gå med på ett förslag om höjda pensioner för vissa nyckelpolitiker. Den finaste julklappen gav han sig själv: en hundraprocentig ökning av pensionen. I sedvanlig ordning blev han rasande när frågan kom på tal, och inte blev det bättre när det kom till allmänhetens kännedom att han lyckats få igenom en specialklausul som ger honom rätten att behålla pensionen även om hans kommande författarskap blir så framgångsrikt som han själv hoppas på.

Jag pulsar vidare i snön och kan bara konstatera att utsikten här från Vatnajökulls norra glaciärkant är stadd i snabb förändring. I öster pågår bygget i Kárahnjúkar för fullt och samtidigt är framtiden för resten av höglandet osäkrare än någonsin. Långsamt sipprar Landsvirkjuns planer ut, och av det som blivit känt förstår man att hela det isländska landskapet står inför en radikal förvandling. Regeringen har utlovat industrin massor med ny billig el, så nu gäller det för energibolaget att bygga dammar med rasande fart.
En grann korp tar höjd ovanför mig och om jag hade kunnat följa med upp i luften skulle jag ha sett alla de platser som nu står på dödslistan. I öster hade jag sett Thjórsarvers unika mosaiklandskap – med världens största häckplats för spetsbergsgäss – som finns med på den internationella Ramsarlistan över våtmarker av global betydelse. Landsvirkjun ruvar fortfarande på planer om en damm strax nedanför Thjórsarver vilket blir förödande för detta särpräglade område. Och inte långt därifrån hade jag sett Hágöngur, ett stort område med varma källor som dränktes 1998.
Om jag blickade norrut skulle jag tydligt kunnat följa Jökulsá á Fjöllums vindlade färd mot Ishavet. Här svävar Landsvirkjun på målet, trots att de i flera år haft sökarljuset på den älven. Miljörörelsen kräver å sin sida att hela älvdalen fredas, men i takt med att vattenkraftståget ångar vidare inser alla att ständigt nya och substantiella offer krävs för att hålla igång den skenande ekonomin.
Däms Jökulsá á Fjöllum förstörs i ett slag de allra bästa bitarna av Nordislands natur. Europas största vattenfall, Dettifoss, blir då torrlagt, även om Landsvirkjun antytt att man kan släppa på vattnet ibland under sommaren för turisternas skull. Och mycket mer kommer samtidigt att gå förlorat, som exempelvis det nyligen upptäckta och förmodligen helt unika Sönghofsdalur i Krepptunga där man kan höra alverna sjunga – även om geologerna menar att sången är ett säreget eko från mindre vattenfall.
Längre i norr, vid sidan om sjön Myvatn, hade jag anat Laxá, den berömda lax- och strömandsfloden, som nu skall bli en reservoar. Laxá är ett känsligt kapitel efter en miljöstrid 1970 som slutade med att bönderna sprängde en damm. Men nu blåser nya vindar och även Laxás dagar torde vara räknade.
I söder hade jag kunnat se mängder med områden som väntar på att offras. Jag hade sett höglandets vackraste sjö, Langisjor, som snart är borta. Och i närheten av Myrdalsjökull och Torfajökull flera forsar och floder som sjunger på sista versen.
Jag kommer att tänka på några rader ur Egil Skallagrimssons kväde Sonnatorrek där han sörjer förlusten av sina söner. Den reciteras ofta vid isländska begravningar och passar därför bara alltför väl just nu:
Vilken annan
vill väl stå
trofast vid min
sida i trångomål?
Ofta jag honom
väl behövde.
Varsamt jag flyger,
då vänner fattas

Svenska storföretag som tidigare drog sig ur leken på grund av rädsla för miljöopinionen är nu på väg tillbaka till höglandet. NCC har bett om ursäkt för att man lyssnat på kritiken och hoppas nu få anlägga tunnlar, och Skanska har i en första charmoffensiv bespetsat sig på att bygga kraftverkshuset i Kárahnjúkaverket. Men bland dem som kämpat för höglandet breder uppgivenheten ut sig. Utvecklingen rullar nu obevekligen på och alla vet att den bara går att stoppa om pressen på storföretagen blir stor utomlands.
Enligt nya rön skall det vara möjligt att rekonstruera jättebuddhorna i Bamiyan. Det låter fantastiskt, men är egentligen inte konstigt. För det människan skapat kan hon också återskapa. Så är det tyvärr inte med det isländska höglandet. När det nu ödeläggs går det förlorat för alltid.

Torgny Nordin

Jan 13 2004

I anledning av Nordiska Ministerrådets konferens

September 2004

Natturuvaktin.com

I anledning av Nordiska Ministerrådets konferens om informationsteknologi och demokrati som nu äger rum på Hotel Nordica I Reykjavik.

Just nu håller det statliga energibolaget Landsvirkjun på att bygga Kárahnjukar-kraftverket på östra centrala höglandet pa Island. Den skall vara klar hösten 2006 då den 54 km_ dammen skall fyllas. Då förstörs ett absolut unikt område norr om Vatnajökull, på Europas största orörda vildmark. Den 1. augusti 2001 beslöt Islands Planeringsstyrelse att projektet inte skulle genomföras på grund av oersättliga skador på naturen. Detta ogiltigförklarades av regeringen. Allmänheten fick aldrig en ärlig chans att I ett val eller på annat sätt ta ställning till om man ville eller inte ville ha denna förödelse pa den orörda vildmarken.

“Naturvakten uppmanar Nordiska Ministerrådet att låta utföra en undersökning av hur informationsteknologi och PR har använts under tiden när beslutet fattades om Kárahnjúkar-kraftverket på Östlandet. Det avsågs att allmänheten skulle kunna ta ställning genom att hämta utförliga upplysningar från två websites: karahnjukar.is och star.is. Bland annat hänvisades skolungdomar till dessa websites för uppsatsarbete om ämnet. De är subventionerade av statsmakten, och i synnerhet den sistnämnda har genom PR-företaget “Athygli” missbrukats grovt. Gång på gång har det funnits anonyma angrepp på namngivna personers professionella och personliga ära, ifall de har vågat motsätta sig kraftverksprojektet. Detta har drabbat en rad journalister, vetenskapsmän och politiker. Namngivna personer har anklagats för lögner, bedrägeri, förtal och fanatism. På detta sätt har man målmedvetet avskräckt allmänheten från att demokratiskt uttrycka sina åsikter. Naturvakten kräver att detta handlingssätt avslöjas inför hela Norden, att man klarlägger vem som har tagit initiativ till det, vem som är ansvarig. Ytterst är det ministern som har makten över dessa media. Det är grundprincip i ett demokratiskt samhälle att regeringsmakten inte beter sig på detta sätt gentemot sina medborgare..”

Nature Watch